Jag känner mig så tom. Det är ett stort hål i mitt hjärta. Men ändå är det fullt. Hålet är svart och fyllt med ilska, sorg och frustation. Jag är ledsen för att min mamma inte är här med mig. Jag saknar henne så mycket. Och jag är arg för att hon bara lämnade mig när jag var tonåring och behövde henne som mest. Den person jag älskar och litar på mer än alla andra bara försvann och lämnade mig ensam.

 

Jag har tryckt undan känslorna jag har känt sedan hon försvann. För att det gör för ont att känna dem. Jag vill be om ursäkt till mig själv och till alla nära mig för att jag har varit så arg, irriterad och besvärlig. Det har varit så mycket enklare att ta ut det på de sättet, för det har inte gjort lika ont.

 

I fredags brast mitt hjärta, jag blev jag lämnad och övergiven och insåg allt detta. Insåg att jag bara har ett enda problem i mitt liv, och eftersom jag inte bearbetar det så skapar jag problem av allt annat, problem som egentligen inte existerar, för att det är lättare att vara arg än ledsen. Tack för att jag fick inse det och nu kan göra något åt det, men fan att det skulle komma så plötsligt och göra så ont.

 

 

Det är farligt att tillförlita sig på någon till 100%. För man kan bli övergiven och ensam. Det är lika bra att ta hand om sina alldeles för stora problem innan man går in i en kärleksrelation. Då blir fokus på kärlek istället för problem. Och då vet du att du klarar dig när du är ensam också.

 

Nu ska jag ta mig igenom det här och komma ut starkare på andra sidan. Nu är jag redo.